Alla är väl rädd för något? Dom som säger att "jag är inte rödd för något" tror jag inte alls på, skitsnack! När jag var yngre så var jag riktigt rädd för att det skulle bli inbrott i vårat hus då vi nyss flyttat in dit, jag kllade alltid så att dörren var låst på kvällarna, nu bryr jag mig inte längre. Fast jag fick flashbacks för min rädsla för några helger sedan, klocken 3 på natten är det någon/några som bankar och rycker på handtaget till ytterdörren samt skriker något och springer iväg, jag fick panik först, men sedan nu efteråt kan jag skratta åt det. Dom var aninen onyktra och ville antagligen bara ha kul.
Nog om det!

Jag är mörkrädd, jag törs inte gå upp på övervåningen mitt på natten utan att tända lampan i källaren. Men jag sover inte med någon nattlampa, det är kolsvart i mitt rum men jag undviker att kolla rakt ut i rummet om jag vaknat mitt i natten.
Jag hatar att gå ut på kvällen då gatlyserna är släckta.
Ända sedan jag var liten har jag aldrig gillat skogen, jag undviker helst att gå i skogen, fast dom gånger jag väl går i skogen fattar jag inte riktigt vad det är jag är så rädd för? Det är bara så att det alltid har varit så för mig.
Jag är rädd för döden, det ids jag inte förklara varför.
Jag är väldigt lättskrämd
Skräckfilmer är inget för mig, det innebär ungerfär 3 sömnlösa dygn, senaste skräckfilmen jag såg? det måste ha varit för typ 3 år sedan? Men filmer som är spännande är en helt annan sak
Givetvis så är jag rädd för att förlora någon i familjen eller någon nära! Jag ska erkänna något jag tänkte på då tsunamin for in över thailand, tanken kom bara som en blixt från klar himmel:
Tänk om jag, mamma, pappa och Ellen varit där och så hade jag, mamma och pappa dött, vad skulle stackars Ellen ta vägen och göra, vad skulle hända med henne? ärligt talat så blir jag nästan tårögd då jag tänker på det.

Jag avslutar med att säga: Jag är nästan rädd för allt!

Tack och hej!