${}

True story..
Så många frågor
Så många hemligheter.

 

 

 

Jag såg för ett tag sedan en reklam om dom som led av tvångstankar på tvn. Jag satt och tänkte att det kan minsann inte vara lätt och lida av sånt där. Då slog det mig att jag faktiskt också haft ett litet tvångssyndrom, inte lika farligt som dom som verkligen har det men.
Vi flyttade ju till hus från lägenhet för kanske 10 år sedan. Då är allt så nytt, det blir plötsligt väldigt tyst omkring en på nätterna, i lägenheten var det alltid något som lät, sedan är det ju en helt ny omgivning man hamnat i. Jag har alltid alltid alltid varit rädd för att någon ska göra inbrott i vårat hus, medans man är hemma framför allt. När vi nyss flyttat dit var det folk som skrek och levde om på helgerna (brukar ju vara så, ungdomar i fyllan), och jag reagerade på varenda bil som körde förbi på nätterna, och jag kunde INTE låta bli att se till så att dörren var låst, så jag gick nästan alltid upp på nätterna och kände så ytterdörren och balkongdörren var låst, ibland gick jag och kände så att garagedörren var låst också. Jag kunde inte låta bli. Men sen med åren så blev jag lugnare, det var värst för mig från början då vi flyttat dit, jag höll på i säkert 3-4 år.
Dom där fix ideerna höll på att återkomma för mig förra vintern. Det är mitt i natten och jag hör att det är några som går utanför vårt hus ( mitt rum är i en källare och jag hade sängen under ventilationen, då hörde man ganska fort om det kom någon) så är det någon som plingar på dörren, rycker i handtaget och bankar och skriker. Jag trodde nästan jag skulle dö, men det gick så fort så 3 sekunder senare var dom borta. Jag kan nästan skratta åt det idag, men det var inte roligt dom första nätterna efter det hände, jag var tvungen att gå upp en natt och se till så dörren var låst. Men nu har jag inte dom där tankarna längre, och det känns skönt att inte känna att jag måste kolla så dörren är låst.

Tycker att den här bilden passar till det jag tänker skriva om.
Jag känner mig så stark som människa just nu. Att jag har lärt mig hantera mina tankar, (det handlar för det mesta om känslor, att jag är ensam och sånt där) det har gett mig ett väldigt gott resultat, och jag "kastar" bort de tankar som jag vet får mig att må dåligt. Man är väldigt tankspridd om kvällarna när man ska lägga sig, det är bara då jag tillåter mig själv att fundera lite. Men jag bekymrar mig inte så mycket om kärlek och känslor längre.
Jag har lämnat ett kapitel i mitt liv och har startat ett nytt kan man säga.

Jag skakar på huvudet och skrattar åt saker som jag tror jag ska ta åt mig på, vilket förvånar mig, för jag har haft det så lätt att ta åt mig när det kommer till vad folk säger och skriver. Rycker bara på axlarna och går vidare helt enkelt. Fast det är ju klart, så beror ju det helt på vad det handlar om!

Texten på bilden får mig att tänka på att bara skita i alla bekymmer och bara leva, ha kul, vi lever bara en gång, ta ingen skit helt enkelt - Swag!

 

Asså jag skriver ner en massa jag vill diskutera, men tar bort allt tillslut, det är liksom - Aa fast nee hela tiden då jag skriver. Så ångrar jag mig och skriver om något annat, värt eller? Har säkert gjort så 5 gånger nu, men det här inlägget ska jag fan inte radera!

Tycker att vissa människor på internet är patetiska. Prata med Paula om det, dom här jävlarna som addar en på msn och bara ska cama, och så vill man inte, då blir som sur och tar bort en. Eller någon som bara är allmänt dum i huvudet och ställer massa personliga frågor, som har med sex och kärlek att göra. Vafan skaffa ett liv? Nu ska jag inte bara ha fördomar mot killar här, tjejer är säkerligen likadana om killen i fråga ser bra ut, måste fan fråga Jocke om han råkat ut för någon sån där x) Jobbiga människor helt enkelt, jag mena hur såvrt är det att bara bege sig ut till verkligheten? Liksom många är väl kanske inte så jävla seriösa heller, men det är ju deras eget fel, för hur dom än gör så blir dom framställda som puckon.
Man har ju hört från många vänner som har åkt på sånna här människor. Cilla berättade nyligen om en kille som hade frågat henne på helgon.se om hon ville träffa honom för en natt. Haha vafan hade han noll koll på hennes civilstatus eller? Hon är ju i ett förhållande x) Fast vissa kanske inte bryr sig om det. Haha oh, humanity.

Meen hallådär, det var inte igår. Det var helt jävla awesome i Gävle, och nee jag orkar inte ladda upp bilder, eller jo en måste jag nästan ladda upp från sista kvällen där

Så kan det gå, fy helvete vad jag skrattade - det var längesedan jag skrattade så mycket.

Jag står i badrummet och granskar mig själv, jag är osminkad - helt neutral. Jag blir förvånad över vad jag just tänker, jag tycker faktiskt att jag är fin, och att jag tänker så om mig själv är för mig stora framsteg, framför allt då jag är utan smink. Jag tänker tillbaka på den flicka jag var för 4 år sedan, osäker, tycker inte alls om hur jag såg ut, tålde knappt titta på mig själv i spegeln. Det var håret som gav mig bra självkänsla, fast håret skule vara sprikrakt och inte lockigt, mitt hår är ju självlockigt. Men håret svek också, det blev lockigt så fort man gått till skolan. 

Otroligt vad petnoga jag var förut, håret skulle vara perfekt, jag vägrade visa mig utan smink för någon. Nu för tiden bryr jag mig inte så mycket om hur jag har håret som, det är mest som jag själv känner :) Jag använder verkligen inte lika mycket smink nu som jag gjorde förut. Jag har mognat och byggt upp min självkänsla väldigt mycket på ett år, jag är faktiskt imponerad över mig själv.

Asså jag har märkt en sak som stör mig lite ibland när jag pratar med folk. Man frågar hur den personen mår, eller man frågar bara något allmänt, och så får man ingen respons, dvs att den personen svarar på min fråga och sedan frågar mig, själv då? Jag får bara en känsla av att den personen då inte vill fortsätta prata, eller så känner jag mig egoistisk och berättar själv exempelvis hur jag mår, fast den personen i fråga inte alls är intresserad av att veta det? 
Det känns ibland som att det bara är jag som ställer nya frågor och försöker hålla samtalet uppe. Visst man kan väl också säga saker utan att få frågan, själv då? Men man känner sig bättre till mods om man får den frågan.

Eller vad tycker ni?

Jag är väldigt kräsen när det gäller mat, och det är något jag verkligen inte gillar med mig själv. Jag vet att det kanske inte intresserar er som läser men jag gissar att det finns många som har det precis som jag?
Jag är superdålig på att äta frukost, ett Oboyglas, ibland tar jag en macka också. Jag brukar sällan ha pålägg på mackorna, tycker knappt om pålägg. Men jag vet ju själv att en limpa med ost, skinka och gurka är hur gott som helst, men det är som att det är något som stoppar mig från att äta på morgonen, och tvingar jag mig i frukost mår jag tillslut illa. Jag måste vara vaken misnt 3 timmar inann jag kan äta frukost.

När det kommer till mat kan det bli en väldigt låång lista på mat jag inte tycker särskilt mycket om. Potatismos hatar jag, det har jag inte ätit på säkert 3 år. Potatis gillar jag egentligen inte heller, eller ja det beror helt på vad man har till potatisen förstås! Fisk gillar jag inte heller, lax och regnbåge går väl an! Stekt falukorv gillar jag inte, ska jag äta stekt falukorv får den knappt vara stekt allt, gillar inte då det är bränt!
Som ni ser så är det här fasen ett problem, jag vill inte alls att det ska vara sådär, men det är väl det som gör till den jag är. Visst folk kommer säga, men gör något åt det då, men jag tänker ju inte sitt och tvinga i mig mat som jag inte tycker om ellerhur? Jag kommer definitivt inte att äta mat jag ogillar när jag flyttar hemifrån heller.

Tycker synd om min familj som får utstå det här, visst ibland får jag anpassa mig till den mat dom gör, och ibland anpassar dom sig till mig, det är helt olika. Det är ju inte så att farmor eller mormor serverar mig fisk om jag åker och hälsar på dom liksom, för dom vet vilken mat jag gillar och inte.

Jag vill avsluta med och säga att jag lider inte av någon sjukdom eller någonting, det är bara det att jag helt enkelt är ävldigt kräsen när det gäller mat!

Jag har nästan alltid varit osäker på olika saker när det kommer till mig själv och mina beslut. Jag dagdrömmer för mycket, och ibland känns det som att mina beslut och handlingar kommer från mitt dagdrömmeri. Det är då jag måste ta ett steg tillbaka och fråga: Vill jag verkligen det här?

Jag har haft perioder då mina beslut och handlingar styrts av mina dagdrömmar, vilken jag inte insåg just då. Jag var desperat. När jag tänker tillbaka så skäms jag över mig själv, men det var något som hindrade mig från att göra dom beslut jag tänkt göra. Nu i efterhand vet jag att det var min inre röst som intalade mig om att detta kan knappast resultera till något bra, det kunde bara bli värre. Tack och lov för att jag inte gjorde något som jag verkligen skulle fått skämmas över i flera år.

I år är det 3 år sedan mamma och pappa flyttade ifrån varandra. Jag förvånas över vad tiden går fort, jag låg och tänkte på detta då jag lagt mig igårkväll.

Varför vaknar jag hitt i natten, totalt panikslagen? Jag måste ha drömt något skumt..Kunde inte somna om heller, för då börjar man tänka så mycket så att man inte kan somna, det är inget ovanligt för min del, tror att min hjärna kommer att explodera en vacker dag.

Jag började tänka på nästa år, 2012. Om hurvida jorden kommer gå under eller inte, det låter ju sjukt overkligt, och osannolikt egentligen. Jag fattar inte varför jag satt och läste en massa teorier och diskussioner om 2012 häromdagen, jag blir rädd, för jag tror det kommer hända, att vi dör nästa år, och jag är verkligen jätterädd för att dö, jag undrar verkligen hur det ska gå för mig den dagen. För några år sedan så var det något snack om att jorden skulle gå under, och då var det faktiskt folk som hade tagit livet av sig, och då funderar jag på hur många som kommer att ta livet av sig under nästa år? Jag blev jätterädd då jag hörde det för några år sedan, och det är tack vare att media som förstorar upp allting så otroligt mycket!
Jag funderar på hur jorden ska gå under som? Ska en gigantisk våg svepa över hela jorden? Då får vi alla människor en ytterst plågsam död, great. Jag skulle nog inte dö på fläcken, tror jag. Jag kan som inte komma på något annat sätt?
Aja, för mycket spekulationer kring detta.
Nu ska jag gå och fixa mig i ordning och eventuellt dra på stan.

Musik är något som omger mig hela dagarna, jag kan inte gå någonstans utan min Ipod. Den är med exakt överallt. Jag gör undantag med att lyssna på musik när jag är med mina vänner och på vissa lektioner. Men tänk om allt ljud och musik skulle upphöra? Jag tror jag skulle bli komplett galen, tror jag skulle fått lov att sättas i ett mentalksjukhus, jag skulle a det extremt svårt att vänja mig med att det inte finns ljud. Asså kan man ens överleva utan? Inga fågelkvitter, ingen som pratar i radion, inte någon musik alls? Svår fråga för min del faktiskt. Mean är så van vid musiken idag så man kan ju knappast tänka sig en värld utan liksom.

Vad hade världen varit utan musik, utan ljud? Tänk om allt ljud plötsligt skulle upphöra. Hur skulle ni reagera, hur skulle jag reagera?

Detta är något jag kommer skriva om i veckan. Intressant!

So, here I am, ofixat hår, osminkad. Det enda som jag har gjort me bilderna är att jag gjort dom svartvita. Smink kan göra underverk mina vänner, det må jag säga.

Vad är er åsikt om det?
Jag sitter och läser felskickade sms från sidan felsms.com om folk som är otrogna, okej visserligen är väldigt många falska, men ENDÅ!
Jag förstår inte hur folk kan vara så hjärtlösa mot varandra, och svika varandra på ett sådant sätt. Att folk har hjärta att vara otrogen mot någon? Då ska man fan inte vara tillsammans med någon om man inte kan hålla händerna i styr. Då kan man lika gärna vara helt själv och ligga med alla andra singlar där ute. Man kan inte ha någon bra syn på ordet kärlek om man ät otrogen mot sin partner, kärlek handlar om att man ska kunna lita på varandra och vara varandra trogna ellerhur? Om man tycker att det är trist och man tycker helt enkelt inte att det funkar i ett förhållande kan man antingen prata om det eller göra slut? Att vara otrogen är väl steget värre. Men vissa tar ju den utvägen för att göra slut på ett förhållande.

Jag själv då?
Jag skulle ALDRIG i hela mitt liv vara otrogen, hur fan kan man göra något så dumt egentligen? Nej aldrig. Jag säger bara detta till mitt framtida förhållande - Jag skulle aldrig såra dig!

Tänkte skriva lite om det. Jag blir arg på folk som tycker att man är löjlig för att man gråter för att sitt djur dött, dom som är djurvänner är väldigt fäst vid sina djur ska ni veta, deras djur är deras allt, även om det så är en fisk vi pratar om! Jag har och har haft en väldigt personlig relation med dom djur vi haft. 4 st har dött.

Den första som dog var Curry, en degus (ökenråtta). Vi fick lov att ta bort honom, han blev sjuk. Jag vat ovetande om att han var borta när jag kom hem, eller ja, jag hade mina aningar faktiskt. Men jag tänkte: Dom måste väl säga til mig först. Men Curry var borta då jag kom hem, nejnej! Kom jag ihåg att jag utropade när jag fick reda på det, jag grät så att jag skakade. Jag grät i flera dagar. Sedan tyckte jag det var så otroligt synd om hans bror Puff som fortfarande levde, han mådde inte så bra heller, det såg jag.
Curry var en väldigt mysig sådan, man kan inte tro att gnagare har känslor eller personlighet, men det har dom visst! Han brukade alltid klättra upp på min axel och lägga sig där och sova, där kunde han vara i flera timmar, eller så lade han sig i mitt knä. han blev bara 1,5 år
Jag saknar honom förstås än idag, lilla vännen!

Nästa som gick bort var brodern Puff, han bog här hemma. Tror att han dog av hög ålder faktiskt, en naturlig död. Lite ovanligt tycker jag för det är ju inte många djur som dör en naturlig död. Han dog dagen efter min födelsedag.
Har tyvärr ingen bild på honom. Puff blev 4 år!

Baggan tog vi bort i februari 2008, han blev sjuk, kräktes överallt. Jag vet inte riktigt orsaken till hur han blev sjuk. Men vi hade bokat tid för att ta bort honom. På Påskafton fick vi ett fint brev om att han hade kremerats. Baggan var den katt som varit med mig under hela min uppväxt, han fanns när jag inte ens var ett halvår gammal. Baggan blev 13 år

Mårriz, den snällaste, goaste och knasigaste katten någonsin. Visst jag älskade Baggan och så men Mårriz älskade jag extra. Jag vägrade tänka tanken att han en dag skulle dö, den tanken slog jag alltid bort. Men i början av detta år blev Mårriz svårt sjuk, han blev bättre, och han blev sämre. I Mars i år tog vi bort honom. Det var riktgit jobbigt för mig, ja det har årminstonde varit värsta tiden på året. Jag kunde inte fatta att han var bort, att jag aldrig skulle få se han igen, den katten som spred sån glädje till allt och alla. Han gjorde alltid mig på gott humör, han log alltid mot en.


Så det var alla 4 djur. Nu har vi bara en katt och en hund, men jag vill skaffa en katt till. Men andra i hushållet vill inte det...

har ni förlorat något djur?

Jag ska bekänna något, när jag var liten så var jag livrädd för traktorer. Haha jag vet skratta ni, tyck att jag är löjlig. Men det var verkligen inte roligt, jag drömde mardrömmar om att jag blev jagade av traktorer och påkörd av dom. Jag kunde börja grina när dom dök upp, eller så sprang jag iväg.
Jag är inte rädd för traktorer idag, men jag får alltid flashbacks från då jag var liten och rädd för dom då jag ser en traktor.

Jag verkligen hatar mardrömmar, till exempel så är jag väldigt rädd för att åka hiss, jag tar trapporna om jag åker själv. Nyligen så har jag drömt mardrömmar om att jag dött i en hiss som föll ner i backen, eller att jag fastnat i en hiss och fått ren panik. Jag vill faktiskt inte vara med om att fastna i en hiss själv, jag är rädd för hur jag skulle reagera. Jag drömmer drömmar om att jag blir rent sinnessjuk då en hiss stannar.

Jag ska nog inte flytta in  iett höghus..

2011---Vad känner ni om det året? och vad känner jag egentligen..hmm
2011 låter som att det kommer bli ett annorlunda år faktiskt. Mycket kommer nog att hända och förändras, i alla fall när det gäller min framtid, jag tar studenten och ska typ börja leva x) Har redan en översikt på mina framtidsplaner, men allt kan ändras! Jag har på känn att mycket annat kommer hända också, bra och dåliga saker. Men jag tror inte att 2011 kommer bli lika storslaget som 2010, fast man ska förstås aldrig säga aldrig!

Precis som rubriken lyder, why?
Det uppstår alltid slagsmål på större fester, då folk from everywhere kommer. Då är det förstås någon som har något oklart med någon annan och så klappar man till varandra och tror att det är färdigt sedan? Njaa..för vissa kanske. Fast det finns ju dom som bara är ute efter att mucka med andra också, haha så jävla omoget tycker jag, synd om den som blir utsatt bara, och rent reflexmässigt så slår den som blir utsatt tillbaka, och så blir det ett jävla liv.. Sedan kan ju det vara mycket alkohol inblandat i vissa som slåss men egentligen inte menar det, och det är ju synd egentligen..då tycker jag att man ska dricka med måtta..
Vad får man utav att slåss? Bekräftelse?
Är det för att visa en brud att man är en bad boy? Visa hur stark man är?
Jag kan inte se något bra i att slåss, okej nu är jag tjej, vi tänker olika. Men jag blir liksom: hoppas ingen skadas riktigt allvarligt..
Jag har aldrig sett tjejer slagits, och då skulle jag bli förvånad ärligt talat. Det är en killgrej att slåss, men till vilket pris?

Jag har den senaste tiden försökt att se lite mer realistiskt på mina drömmar. Då menar jag inte mina dagdrömmar, det som jag drömmer på nätterna, jag kommer ofta ihåg mina drömmar och drömmer konstigt, realistiskt, oförklarligt, läskigt - ja nästan allt. Förut när jag var helt beroende av Tokio Hotel och hade min megacruch på Bill Kaulitz så drömde jag nästan hela tiden om honom, vi var mestadels bara vänner i mina drömmar, men vadfan det räckte ju?? Jag ville hoppas att det var sanndrömmar då jag drömde om honom. Nu i efterhand så skrattar jag bara åt det, jag mena vad fan trodde jag egentligen? Dom där drömmarna var ju baserade på mina dagdrömmar och vad jag verkligen önskade då - Önskesrömmar helt enkelt. Nu är det säkert över ett halvår sedan jag drömde något TH relaterat. Jag har drömt 3 sanndrömmar hittils, och dom är faktiskt lite för personliga för att skriva om här på bloggen. En natt drömde jag om en björn som förföljde mig vart jag än gick, jag var inte rädd för björnen, det var som att björnen gav mig trygghet och kärlek. Det första jag tänkte på då jag vaknade var att denna Björn är min andliga vägvisare - Ska förklara det någon gång, jag har alltid funderat över vem som är det, och nu undrar jag om jag har fler. Valigen då jag drömmer om björnar så är jag livrädd för dom, så jag tror detta var något speciellt.
Jag kan drömmer mycket som har med mitt undermedvetna att göra, exempelvis att jag drömmer om att jag är sartsjuk på någon. Men liksom påriktigt så känner jag ingen direkt svartsjuka. det är som att mitt undermedvetna berättar för mig hur det ligger till. Sedan drömmer jag förstås saker som är helt omöjliga att förklara och se realistiskt på, då är min hjärna nog överarbetad!

För typ 2 år sedan drömde jag om att jag mötte en kille som jag blev förälskad i, han bla förälskad i mig, jag kände inte igen killen, och det gör jag än inte idag - Det kan ju tyda på många saker, att jag letar efter kärlek, att jag vill bli kär, eller så var drömmen en dröm helt enkelt haha ^^

Jag brukar ofta söka på drömtydning på internet, kom ihåg en natt att jag drömde om en vit vargflock som sprang emot mig det symboliserar en opålitlig och grym person - kom inte ihåg om jag stötte på en sådan..

Jaja det var vad jag hade att komma med idag