Jag såg för ett tag sedan en reklam om dom som led av tvångstankar på tvn. Jag satt och tänkte att det kan minsann inte vara lätt och lida av sånt där. Då slog det mig att jag faktiskt också haft ett litet tvångssyndrom, inte lika farligt som dom som verkligen har det men.
Vi flyttade ju till hus från lägenhet för kanske 10 år sedan. Då är allt så nytt, det blir plötsligt väldigt tyst omkring en på nätterna, i lägenheten var det alltid något som lät, sedan är det ju en helt ny omgivning man hamnat i. Jag har alltid alltid alltid varit rädd för att någon ska göra inbrott i vårat hus, medans man är hemma framför allt. När vi nyss flyttat dit var det folk som skrek och levde om på helgerna (brukar ju vara så, ungdomar i fyllan), och jag reagerade på varenda bil som körde förbi på nätterna, och jag kunde INTE låta bli att se till så att dörren var låst, så jag gick nästan alltid upp på nätterna och kände så ytterdörren och balkongdörren var låst, ibland gick jag och kände så att garagedörren var låst också. Jag kunde inte låta bli. Men sen med åren så blev jag lugnare, det var värst för mig från början då vi flyttat dit, jag höll på i säkert 3-4 år.
Dom där fix ideerna höll på att återkomma för mig förra vintern. Det är mitt i natten och jag hör att det är några som går utanför vårt hus ( mitt rum är i en källare och jag hade sängen under ventilationen, då hörde man ganska fort om det kom någon) så är det någon som plingar på dörren, rycker i handtaget och bankar och skriker. Jag trodde nästan jag skulle dö, men det gick så fort så 3 sekunder senare var dom borta. Jag kan nästan skratta åt det idag, men det var inte roligt dom första nätterna efter det hände, jag var tvungen att gå upp en natt och se till så dörren var låst. Men nu har jag inte dom där tankarna längre, och det känns skönt att inte känna att jag måste kolla så dörren är låst.